Vill du fördjupa din andliga och mediala förståelse?
Boken leder dig till nya insikter, högre kunskap och ger nycklar till hur man når sitt högre medvetande.
Köp boken här:
Vägen till upplysning och det flerdimensionella medvetandet
LÄS ett UTDRAG UR BOKEN:
Universum består av energier, frekvenser och vibrationer
Gästbloggaren Lola delar med sig av sin upplevelse av folkmagi och botekonst.
Mer om Lolas arbete finner du längre ner
Jag har alltid varit fascinerad av de gamla sagorna, sägnerna och myterna. Naturens besjälade världar, med både det synliga och det som döljer sig för många, har alltid varit min skola och naturliga tillvaro. Som liten liten tös kunde jag i timtal ligga på mage i gräset eller på en plats bland träden och prata med såväl insekter som med de mer beslöjade väsen jag mötte, naturväsen men även tomtar, småfolk, feer och liknande.
Andekontakterna var naturliga och starka redan som barn, jag såg och hörde, kunde även motta ord och bilder från dem. Men mer om det det får bli i ett annat inlägg, nu vill jag berätta om en händelse som starkt präglat mig och som fått mig att verkligen sätta mig in i detta med Folkmagi.
Som sådan jag var som barn, öppen och mottaglig, så brann redan från späd ålder en stark kärlek till djuren, den har jag kvar än idag. (jag slutade t ex äta kött/fisk/fågel som treåring, då jag förstod var man fick detta kött ifrån. Idag är jag 50 år så de som sa att “flickan växer ifrån dumheterna” hade inte riktigt rätt)
Jag växte upp med katter och andra djur, och jag fick med min syster vår första ponny när jag var 8 år. När jag var 11 år hade jag en underbar stor D-ponny som hette Milou. Varje sommar hade han sommarbete en tid ute hos min farmor och farfar vid deras sommarhus. Han var en riktig utbrytarkung, och det vanliga elstängslet var därför förstärkt med en grövre metalltråd (han sprängde annars bara rakt igenom trådarna.) Vid hans hage fanns en lada där han kunde gå in för svalka och vila, lösdrift alltså. Därinne var ett slitet mjukt plankgolv.
Min farfars gåva
En morgon cyklade jag som vanligt till hagen, och direkt ser jag att något har hänt. Elstängslet var i huller om buller och det var massor av blod på marken. Jag sprang fram till ladan, därinne stod han med hängande huvud och andades tungt. Plankgolvet var vått av blod. Från insidan av hans ena bakben rann det blod, det även pulserande ut blod. Jag skrek i förtvivlan på hjälp, och från huset kom min farfar springande. Han tittade på Milou, sedan sa han till mig att gå in och ringa efter veterinären. Det ville inte jag, jag hade panik och ville stanna hos min häst. Då röt farfar till mig och sa åt mig att gå. Det glömmer jag aldrig, det var den enda gången någonsin som jag hört min milda farfar höja rösten.
Så jag gjorde som han sa, och när jag kom tillbaka till ladan sedan så rann blodet inte längre, pulserande inte heller.
Ett tryckbandage, lagt av en rädd 11åring, kom på plats. Sedan anlände veterinären. Han plockade av mitt taffliga lilla bandage och undersökte skadan. Därefter blev hans ton hård, hög, och han mer eller mindre ropade till farfar “vad har du gjort egentligen!?” eller något i den stilen, jag minns inte ordagrant. Och jag tänkte inte så mycket på det heller, jag var mest tacksam att se hur han sydde ihop såret (med många stygn) Vad jag däremot minns med skärpa var att såret såg så konstigt ut. Kanterna såg ut ungefär som kokt skinka eller något liknande. Veterinären sa att hade det dröjt längre hade hösten dött, så mycket blod hade han tappat.
Jag var oändligt tacksam för att fått behålla min älskade häst, och funderade inte så mycket första dagarna kring allt det som hade hänt. Men det blev mer grubblerier med tiden, och först frågade jag farfar men han sa ingenting, började prata om något annat. Jag fick veta till slut, genom min syster om jag minns rätt, att hon fått reda på genom pappa att farfar var blodstämmare. En sån som kunde stoppa blod. Det visste inte jag innan, det var ingenting man pratade högt om.
Gamla kunskaper
Förr fanns det såna levande kunskaper, helt enkelt utifrån behovet gissar jag, för om man skadade sig gammalt tillbaka i t ex skogen eller jordbruket långt ute på landet så fanns det ingen tid att vänta på att en doktor skulle komma åkandes med häst och vagn. Traditionerna, kunskapen om bot, var helt livsnödvändiga. Och den här händelsen utspelades så sent som 1981 men farfar hade denna kraft att stoppa blod, som han antagligen lärt sig av någon äldre kunnig då han själv var ung. Exakt vilka ramsor han använde vet jag ju inte, men jag har funnit många olika varianter i gamla böcker, samlade texter om blodstämmare och andra botekonster. Det tycks ha satts stort värde i att följa en särskild formel eller ramsa, som man lärt sig av någon annan.”Alla” visste om det, vilka som kunde vad (vuxna alltså) men man pratade inte om det, då kunde kraften gå förlorad sa man.
Så det talades aldrig mer om denna händelse, men den blev startskottet för mitt intresse för botekonst, och jag har spenderat mycket tid genom åren för att lära mig mer om olika metoder. Det är kraftfull magi som kräver ett starkt fokus, och de fungerar mycket bra då det görs rätt.
Upplevelsen formade mig
Åren har gått, min farfar och även min far samt Milou är nu i andevärlden.
Och förlåt mig, fina farfar, för att jag nu berättar allt det här. Jag vet att du aldrig ville prata om det. Men för mig är det en sån juvel i skattkistan av vad som format mig, och jag vill att fler ska förstå vilka enorma hjälpfulla krafter det finns i våra riktigt gamla metoder kring bot och magi.
Varma kramar Lola Ravenstar
Lola Ravenstar nr 116# på Tarotguiderna
Jag är född häxa och vägleder dig gärna med min praktiska kunskap då du vill skapa egna magiska spells, eller då du har frågor om magi, häxkonst. Jag kan svara på det mesta inom det området.
Mina tjänster:
Tarot, runor, pendel.
Medial/shamansk vägledning.
Helande samtal.
Kastar orakelben.
Budskap från kraftdjuren.
Djurkommunikation.
Sänder healing och sätter böneljus i Gudinnetemplet.